Svammel på hög nivå från en trött Sandra.

Ibland kan jag tycka att jag har alldeles för lätt att släppa människor. En bästa vän, en kärlek. Att jag kanske borde hålla fast längre. Kämpa lite mer. Hoppas lite till. Men det gör jag inte, och speciellt inte om personen i fråga har betett sig som, i min åsikt, en idiot. Jag kan ha älskat en person för att bara några månader sedan inte bry mig det minsta om personen. Men just idag är jag glad att jag är sådan, annars kunde det ha blivit betydligt mycket jobbigare. Hade Therese varit här hade hon säkert sagt att det beror på att jag är Skorpion, och därför extremt intensiv i alla känslor. Och kanske ligger det något i det. Älskar jag så älskar jag verkligen den personen och gör allt för den, men går du över gränsen för många gånger så blir ilskan och besvikelsen också lika intensiv. För att sedan passera relativt snabbt. Det kanske är intensiteten som är nyckeln, och rastlösheten. Jag håller inte fast vid saker, beroende på vad och vem det är så har jag tröttnat efter knappt ett år eller max två år. Då vill jag vidare. Kanske borde jag hålla fast mer. Kanske inte. Kanske är det rastlösheten som kommer driva mig från att nöja mig med mitt jobb, rastlösheten som kommer hindra mig från att nöja mig med det som känns invant och bekvämt. Kanske.