Värmeslag

Åkte förbi Jälla idag, vilken märklig känsla att veta att jag aldrig mer kommer att plugga där. På stället där jag vuxit otroligt mycket som människa. I ettan hade jag ingen aning om vem jag var, inte i tvåan heller egentligen. Det var under mitt sista år som jag verkligen började hitta mig själv. Mycket tack vare mina vänner, folk som i ettan snackade skit om en. Så fel uppfattning man hade om folk när man började, människan är så fördömande. Men nu är det slut på skolan, och jag träffar knappt mina vänner längre. Nästan inte alls. Och det gör mig ledsen, otroligt ledsen. Därför längtar jag tillbaka till Jälla, tillbaka till att träffa alla varje dag, tillbaka till att höra Sabinas oväntade kommentarer, tillbaka till Jessicas fredsmäklande, tillbaka till Kattis odiskreta viskningar, tillbaka till Freyjas roliga historier, tillbaka till Hannas hysterianfall, tillbaka till Bomans sena reaktioner, tillbaka till alla skratten. Nu är det bara tomt.