it's eating me up inside

Frustration. Det är ungefär vad jag känner nu. Mia är i London, och har det bra, så det är verkligen great! Samtidigt är jag sjukt irriterad på allt och alla. Jag orkar bara inte. Om det inte vore för biomedicinkursen imorgon skulle jag nog skolka. Jag vill inte, jag orkar inte. Allt är bara konstigt, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till vissa alls. Känslorna är ett enda virrvarr. Ibland önskar jag att jag bara kunde förlåta och glömma, men jag kan inte, jag är ingen sådan. Inte när någon har sårat mig så djupt åtminstone. Det ligger kvar där, som en fläck. En fläck som inte går bort, och jag orkar inte. Dagens mening kanske? Jag orkar inte, alltså. Men det är bara det jag känner, total orkeslöshet och apati. jag vill inte vara med längre. Kan ingen göra mig lite glad? Snart bryter jag ihop.