Det var nog ett väl tungt samtalsämne. För en fredagskväll. För en kväll med kompisar. Men nu är orden sagda. Tankarna tänkta. Och tankarna, det är de som jag inte får ur huvudet. De snurrar där. På repeat. Allt känns så orättvist. Men det är det inte. Vi är alla lika drabbade.
Jag saknar att vara liten. Jag saknar att få sova över hos farmor och farfar. Jag saknar farfar som alltid kokade frukostägg i 6 minuter och 32 sekunder. Jag saknar farfar som alltid retades och busade. Jag saknar farfar som alltid lyssnade, även när ingen annan gjorde det. Jag saknar farfar som alltid retade mig att han hade highscore på spelet. Jag saknar farfar som alltid utmanade mig. Jag saknar farmor och hennes tröstande famn. Jag saknar farmor och hur hon alltid gräddade pannkakor så brandlarmet gick. Jag saknar farmor som alltid hade en stund över att lära ut vad jag inte kunde. Jag saknar farmor och hur hon envisades med att sätta sverigeflaggor i julgranen. Jag saknar farmor och hennes kvicka kommentarer.
Farfar finns inte längre, utom i våra minnen. På våra foton i album. Farmor finns inte heller, inte den farmor som jag minns. Det är som att någon annan har flyttat in i farmors kropp. Hon vet inte längre vem jag är, och det. Det kan jag inte hantera, hur gör man? Jag skulle ge allt för att slippa gråta hela vägen hem efter varje besök. Jag skulle ge allt för att få min farmor tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar