Dance to a cry for help

Det går bra nu. Eller inte. Inte ett jävla dugg bra. Om du är på bra humör - sluta läs! Jag är seriös. Sluta!

Hela den här veckan har varit så himla stressig, och värre kommer det bli. Och jag känner att det där med stress inte är min grej, verkligen inte min grej. Är fullkomligt slut när jag kommer hem. Idag skulle jag dock ha klippt mig, så jag fick känna mig lite fräsch iallafall. Men icke. UL tyckte det var en kanonbra idé att ställa in tåget så det var bara att ringa och avboka. Sur och grinig traskade jag hem i snöyran och möts av det andra dödsbudet på fem dagar, fortsätter det såhär finns det snart ingen släkt kvar.

I fredags var det dessutom ett år sedan som min älskade, älskade Benjamin gick bort och jag saknar honom ofattbart mycket! Men det var också dagen då min fina älskade diva Nina fyllde hela åtta år! Kommer alltid vara blandade känslor den 29 januari. Saknar min Benjamin så det gör ont, men är så glad för att jag fått ytterligare ett år tillsammans med min underbara Nina.

Dessutom har jag idag reflekterat över att slå in en persons pannben med ett baseballträ. Inte som man bara säger, utan verkligen funderat på det. Men jag gjorde en konsekvensanalys och kom fram till att mord, alternativt mordförsök inte vore någon merit att ha på mitt CV. Dessutom hade jag inget baseballträ med mig, det är svårt nog att hitta snygga väskor, ska de dessutom vara stora nog att rymma ett baseballträ blir det väldigt svårt att hitta en väska!

Men nu kom Molle och kröp upp i min famn oc börja spinna, så nu känns det lite bättre. Men jag ska nog ta med mig honom, dra täcket över huvudet, gråta en skvätt och hoppas på en bättre morgondag.