Hästpojkens andra skiva. Från där jag ropar. Jag ville hata den, jag ville tycka att den var dålig, det var inte samma Hästpojken, det var mindre ångest, knark och mindre gapigt. På Från där jag ropar blottas till och med en och annan kärleksförklaring och känslorna flödar i den mycket mera melodiösa skivan. Och jag älskar det! Jag kan bara inte sluta lyssna, den går på repeat på iPoden, i stereon hemma och på datorn på jobbet. Hästpojken har blivit min alldeles privata form av knark och jag varken kan eller vill sluta lyssna.
En av er ljuger och jag vet vem.
1 kommentar:
haha det är samma sak för mig med den där skivan. Lyssnar på den mest hela tiden!
Skicka en kommentar