Aldrig försent för edelweiss

Jag måste romantisera saker, det måste jag, för att klara mig. För att kunna andas. Verkligheten är för verklig, för sann och alltför brutal. Jag vill tro att grannarna som står ute och skriker på varandra skriker ord av kärlek, inte hat. Det är en nödvändig tanke för mig. Jag måste få tro att kärleken är starkare än stål och att vänskap aldrig dör. Men i verkligheten svalnar känslor, föräldrar blir gamla och sjuka och resten är bara ett skratt i ansiktet. Jag måste få skratta verkligheten tillbaka i ansiktet. Det är aldrig för sent för edelweiss, det är aldrig försent för kärlek ren som snö.