Det är bara en fas

Allt som jag känner nu, all förvirring, lycka, ilska, glädje, nedstämdhet, skratt, gråt, alla känslor. De är bara en fas, eller hur? Det går över, det är de orden som jag så desperat klamrar mig fast vid. Jag övertygar mig själv gång på gång att det bara är en fas, något som kommer passera. Och när den har passerat så ska jag lyckas att skapa mig ett något så när stabilt liv. Jag är naiv. Men jag måste intala mig att allt löser sig, att det blir bra till slut. Att jag till slut också kommer få sluta lika lycklig som hon i sagan som jag läste när jag var liten. Kärlek som är starkare än stål, med någon som bara får mig glad, och vänner som alltid finns där. Några av dessa vänner tror jag att jag redan funnit, det innebär att jag är ett steg närmare min sagoslut.