Kom att tänka på en sak. Häromdagen när jag och Sara var ute och gick stod det en liten gubbe med en kartong staplad på en pirra. Han hade uppenbara problem med att hålla upp dörren och samtidigt komma in genom den samma. Det intressanta är att folk bara rusade förbi, ingen stannade och hjälpte honom. Fast, det är inte helt sant. För jag hjälpte honom faktiskt.
Men grejen är den, varför ska det vara så svårt att bara stanna till några sekunder, hålla upp en dörr och sedan kan man väl stressa vidare om man nu inbillar sig att den aktivitet som man var på väg emot är så viktig. Varför ska det alltid vara en tvåvägskommunikation det här med att hjälpa? Många kör på principen "Han kommer aldrig hjälpa mig, så jag tänker inte hjälpa honom!" Varför kan inte bara en människas tacksamhet och leende vara tillräckligt. Mannen som jag träffade på kommer jag nog aldrig mera träffa. Men hans tacksamhet och leende gjorde mig glad den dagen iaf. Sant är ju också att leenden smittar!
Ett annat intressant fenomen är att dessa människor som inte stannar och hjälper andra, det är dem som blir som argast och mest irriterade när ingen stannar för att hjälpa dem den dagen som de behöver det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar