The black book. 100927.
Jag vet inte varför jag inte öppnade munnen och sa hej. Hade jag sträckt ut armen hade jag nuddat dig. Istället böjde jag ner blicken och gick förbi. Jag hade inte varit så nära dig på nästan två månader, jag hade inte ens sett dig under den tiden. Ändå sa jag inte hej. Och jag minns hur du kunde få mig att skutta till av glädje bara jag såg dig. Nu kände jag ingenting. Vare sig gott eller ont. Jag vet varför jag inte sa hej. Jag sa inte hej för att du visar sån tydlig ovilja att träffa mig, jag sa inte hej för att de senaste månaderna har du behandlat mig som något katten släpat in. Jag sa inte hej för att förut trodde jag att du var nyckeln till min lycka, men nu vet jag bättre. Jag sa inte hej för att när jag ser tillbaka nu ser jag hur elak du var mot mig den sista tiden. Jag sa inte hej därför att du krossade mig. Jag sa inte hej för att jag var osäker på om du skulle säga hej tillbaka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar