I wanna hold you down, grab your hair, just say another word if you dare

Idag på jobbet skrattade jag så jag grät, eller så grät jag så jag skrattade. Jag vet ärligt inte. Tårarna kommer numera aldrig, det bubblar alltid ut som skratt. Men jag tror Lina ser det, att hon läser mig som en öppen bok. Hon ser igenom den fasad som ingen annan ser, fattar att det kanske inte alltid är kanon. Och hon finns där, antingen skrattar hon med mig eller om jag är riktigt nere så kramar hon mig hårt. Världens bästa arbetskamrat och en redigt bra vän? Ja, jag skulle tro det faktiskt.


Jag vet att man måste jobba på allt, och att det inte alltid kan vara lätt. Men hur svårt ska det egentligen vara? Jag vet inte ut eller in, upp eller ner, höger eller vänster, framåt eller bakåt. Jag vill gråta, gråta tills det inte finns några tårar kvar, men ut kommer bara ett bubblande skratt. Kan någon slå mig så hårt att jag börjar gråta? Då borde det inte vara så svårt att bara fortsätta sedan.