So I sneak out to the garden to see you, we keep quiet 'cause we're dead if they knew

Ibland är det lustigt hur livet blir. Och inte lustigt som i ordets bokstavliga betydelse. Förra sommaren har förändrat så mycket. En del var jag förberedd på, som att man skulle tappa kontakten, då kallades jag för pessimist. Men nu, såhär i efterhand, känner jag mig mer som en realist. Sen är det klart. Jag har fått mycket bättre kontakt med ett par stycken. Inte till allas glädje, men till min. Glädje alltså.

Vi pratade om det för ett par dagar sedan. Jag och min kära vän. Hur vi överhuvudtaget hade börjat umgås förra sommaren. Det skulle vara fint att säga att det var för att vi saknade varandra, men det var inte så. För mig var det sällskapsjuka orsakad av vänner som inte ville ses mer än en gång i veckan, och just då var det för lite för mig. Det och såklart skjuts hem. Jag tror att han var mest lockad av glassen som jag mutade med ett par gånger, och kanske sällskap. Jag vet inte. Sen blev det bara mer och mer. Bilåkande, häng på min parkering till klockan tre på natten, bad i september, filmkvällar och numera även brödbakande. Och särsta, det var det läskigaste någonsin. Nästan. Och nu är han den som tittar uppgivet och småler åt mig när jag drygar mig, den som alltid lyssnar på mitt babbel, min glädje och min sorg, den som kramar mig hårt när jag gråter till "Himlen kan vänta", den som låter mig köra hans bil även om jag kör plattan i mattan, den som (nästan) alltid kan ta sig tid att ses om så bara för en timme, den som jag pratar med i princip varje dag och den som alltid får mig på bra humör. Kort sagt så är han min bästa vän. Ja, han får dela platsen med Jessica förstås, men sådant är väl livet. Och jag tror att han klarar sig ganska bra, med tanke på att han har stalkat Jessica på Coop, haha.

(Och ja, det är Håkan. Du kan sluta tänka "Visst är det honom som hon menar?")