Jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut

Har suttit och sjunkit djupt i gamla minnen den här kvällen, känner mig sentimental. Läst, tittat på bilder. Och plötsligt gör det bara så fruktansvärt ont. Hur något som inte är längre ens kan göra ont. Jag saknar det som var förut. Jag saknar att ha dig där, för du fanns alltid där. Ett sms eller ett telefonsamtal bort. Du lyssnade alltid, du torkade mina tårar, höll min hand, skrattade med mig. Delade min glädje och min sorg. Du var den som jag alltid trodde skulle vara där. Du och jag. Vi. Jag vet inte. Jag vet bara att jag saknar det som var förut. Hur allt bara kunde kännas bättre, bara du fanns där vid min sida. Nu finns bara ett tomrum. En klump i magen när jag tänker på det som var. Det blir aldrig mer detsamma. Jag vet att jag borde säga det till dig, men jag kan inte förmå mig att göra det. Någonting stoppar mig alltid. Tiden läker alla sår heter det väl, men om jag helst av allt bara vill snurra tillbaka tiden då? Tillbaka till då det var vi mot världen. Tillbaka till den tiden då jag trodde att det var vi två tills vi blir gamla och grå. Om jag kunde, då skulle jag skriva dig ett brev, och berätta allt, allt jag velat säga, men som aldrig sagts.. Om jag kunde.