Ibland blir det bara så.

Idag på bussen insåg jag och Jessica att vi låg en vecka efter. Jag var total säker på att det var vecka 41. Där försvann det en vecka av mitt liv, eller ja. Jag har ju levt den och så, men konstigt ändå att bara slungas en vecka framåt i tiden.

Det är ungefär så som det känns nu. Tiden bara springer iväg. Jag hinner inte med. Man försöker greppa tag i någon, hålla sig fast så man hinner med. Men man lyckas aldrig. Man ligger alltid lite efter. Vart tar tiden vägen? Känns som att någon stjäl min tid och använder den för sitt eget behov.

Idag har varit en relativt rolig dag. Det beror lite på när under dagen som man pratar om. Man toppade ju på slutet av skoldagen :)

I övrigt då. Nej. Jag orkar inte. Nu ska jag dra täcket över huvudet tror jag och somna om. I drömmarna når inte verkligheten en, där mår man bra.