"Hur är det?" I många år svarade jag på den frågan precis som folk brukar. Tack bra. Det är bara fint. Bra och själv då? Det är den där sortens civilisatoriska smörjmedel som behövs i kontakterna mellan människor, men som språk betraktat egentligen inte antas betyda någonting. Jag har respekt för det behovet. Vi vill inte veta hur ytliga bekanta egentligen mår, vi vill inte höra om deras sömnsvårigheter eller sår på magmunnen eller nyligen bortgånga familjemedlemmar. Jag klarar bara inte av att följa den där tysta överenskommelsen längre. I will not pretend, I will not put on a smile, I will not say I'm alright for you.
Men jag vet inte hur länge till som jag kan tillåta mig själv att verkligen säga som det är. För det är klart att det finns en uppmätt tid när människor förstår att just jag inte alltid har äppelkäcka repliker på lut. Jag känner redan hur jag naggar deras tålamod i kanten. Vi vill inte veta säger deras halvt bortvända blickar. Mer revolution än så ryms inte i min själ, så jag anpassar artighetsvokabulären. I will, uppenbarligen, put on a smile for you. Kan ändå inte förmå mig till att säga bra om inte det enskilda ögonblicket eller dagen når upp dit. Jag säger därför jodå, eller jovars. Utan att utveckla vidare. Det tycks passera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar