you tell me

Jag insåg just varför jag aldrig pratar med mina föräldrar om saker som går dåligt eller är jobbiga. Berättade för dem att jag låg efter i en massa ämnen och helt enkelt inte orkade ta tag i dem. Det var för mycket i livet just nu, ingenting går bra och jag vet inte ens vilka som jag kan lita på. Det resulterade i en rejäl utskällning från min far - vad skulle jag göra? Trodde jag att jag kunde sitta hemma efter studenten och göra ingenting för att mina betyg inte räckte till? Skulle jag bli en drop-out? Trodde jag verkligen att jag skulle få gå på studentskivor osv om jag inte skötte skolan?

Detta var precis vad jag inte behövde. Jag behöver inte en utskällning, jag behöver inte någon som berättar för mig hur dålig jag är, jag behöver ingen som berättar för mig att jag förstör min framtid. Vad jag behöver är någon som stöttar och pushar, vad jag behöver är någon som lyssnar utan att berätta hur mycket mer synd det är om den, vad jag behöver är ett uppmuntrande leende och en klapp på axeln.