Intressant

En sak som jag alltid har tyckt varit intressant är det att människor alltid "vill lära känna" en. Men sedan, när man faktiskt börjar släppa någon inpå livet, då backar personen. Den vill inte alls veta, det är bara en charad.

Jag sa häromdagen "Jag tror att du tror att du känner mig bättre än vad du gör" till en bekant. För jag tror det, jag vet nog mer om mina vänner än vad de vet om mig. Klart att det finns anledningar, de flesta som jag känner är sådana som gärna pratar, då tystnar jag och automatiskt får man veta mera om den personen. Sedan är jag ingen sådan som spiller ut mig själv, mitt liv och min bakgrund för hela världen. Iallafall inte de delar som verkligen betyder något.

Hur länge får något som hänt en spela roll i ens liv? Hur länge är det okej att något sätter mentala spärrar? Förmodligen är det okej så länge som man själv inte går emot spärrarna. Men hur ska man veta att man är redo för det? När är man redo att möta sina hjärnspöken? Blir man någonsin redo, eller är det bara att chansa nu? Jag försöker ibland, men det är tungt. Det är svårt att möta saker, att bearbeta, att hantera. Jag är inte längre bitter över de saker som har hänt mig, men de mentala spärrarna sitter kvar.