Ork

Jag orkar inte höra hur dum jag är. Hur korkad jag är. Hur konstigt. Hur psykiskt störd. Hur ful. Hur udda. Hur fel jag är. För det är det som allt handlar om tillslut. Hur fel jag är, hur fel mina åsikter är, hur fel det jag säger är, hur fel min tankar är, hur fel allt jag gör är. Jag är egentligen bara ett stort fel. Om inte annat så fick vi det bekräftat idag.

Jag är bara ett skämt. Något man skrattar bort. Inga åsikter tas på allvar. Ingenting jag gör eller säger spelar någon egentlig roll. När jag säger det. Säger någon av mina kompisar samma sak tas det direkt på allvar. Jag är trött. Trött på att behandlas som ett skämt. Det sårar. Det gör ont. Förstår du inte det? Jag vill bara tas på allvar när jag är allvarlig, ska det vara så svårt?

Just nu känner jag bara för att byta skola. Bort från allt. Funderar på att prata med SYV imorgon. Jag orkar bara inte leva det här livet längre. Inte när inte ens lärarna kan respektera mig. Då är det inte värt det längre.

Dagens bästa person var nog Martin, han fattade vad man skulle säga. Vad som skulle vara osagt. Idag tyckte jag om Martin. Britta var också snäll, och rolig. Hon är en bra lärare.