Sorgen gör en inte till en trevligare person. Man kanske skulle vilja det. Att man förädlades av smärtan. Blev tjusigare. Godare. Så är det inte. Jag motbevisar den eventuella tesen varje dag.
Inte heller utomstående människor blir nödvändigtvis snällare och bättre. Det finns de som klarar det, visst. Och de som inte klarar det. Det finns de som plötsligt, utan att man ens förväntade sig det, visarsig finnas där, stå pall och bära ens bördor när man inte orkar ta ett steg till själv. De som instinktivt vet vad man behöver höra, det som inte ryggar för det svarta, för det vidirga, för det monster man tillfälligtvis har förvandlats till. En ytlig vän visar sig plötsligt vara den enda som säger rätt sak när man vräker ur sig sina inre organ av elände.
Jag ska be för dig, sa en vän i telefon en gång. Jag kunde inte hindra mig själv från att berätta om hur jag mådde på riktigt när hon frågade av artighet. Hon är religiös. Hennes böner var på riktigt. Vi är inte särskilt nära vänner. Och jag tror inte ens. Ändå lånade hon ut sin Gud till mig. Ingenting någon sagt gav samma omedelbara lugn. Jag svepte hennes böner över mig som en filt.
Sen finns det andra. De som slutar höra av sig. De som inte klarar av att tala om något som är på riktigt utan obekymmrat kvittrar vidare, snabbare och snabbare, bara för att slippa lyssna på mellanrummen mellan orden. Det finns inget vaccin mot sådan hjärtlöshet, mot sådan oförmåga. Inga band är så nära att man kan vara säker. Jag har snart inte talats vid med dem på ett år. De ringer inte ens. Ingen. Om jag kliver ur mig själv för ett ögonblick och klarar av att låta bli att hata dem för den extra smärta som de tvingar på mig är det fascinerade. Sorgen gör en inte till en bättre person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar