Positivist!

Är det inte underbart när man får uppenbarelser av sina egna blogginlägg? Fast, det kanske bara är jag som är en sådan person som kan få uppenbarelser av mina egna tankar. Men det är praktiskt, för då behöver man inte förlita sig på någon annan.

Jag har insett hur himla värdelöst livet egentligen är. Hur vi människor klänger oss fast vid trivala saker för att försöka få någon glans på den annars så matta och trista vardagen. Vi gör så att spel och sporter blir allt som vi bryr oss om, hela länder stannar upp för en liten aktivitet. Men det kan vara farligt att inte stanna, för tänk, tänk om du skulle se bakom ytan, bakom den glansiga ytan som vi själva skapar oss.

Det är som den där tjejen. Ja, du vet den där tjejen som alltid är på bäst humör. Som alltid ler. Hon som nästan aldrig blir arg. Hon den där som går så bekymmerslöst i korridoren i skolan. Hon som har den perfekta familjen, underbaraste pojkvännen och vännerna som aldrig sviker. Det hon, hon som är tjejen som går hem efter skolan och så fort hon stänger dörren bakom sig så väller tårarna fram. Ohejdbara. Hon som går fram till medicinskåpet fastän hon inte har huvudvärk. En handfull alvedon borde göra susen. Allt sväljes ned med lite sprit, det känns så mycket bättre då. Hon stannar upp och funderar lite. Alvedonen börjar verka, hon känner sig yr. Snubblar upp för trappen, går in på sitt rum och tar fram den vanliga kniven. Blodfläckad såklart. Hon önskar att hon inte var tvungen, men hon måste. Måste slippa den psykiska smärtan. Fysisk smärta är bättre.

Efter ett tag så somnar hon. Nästa dag vaknar hon igen och går till skolan, i långärmat såklart. Hon ler och skrattar. Ingen fattar. Ingen tror att hon skulle göra något dumt.

Och nej. Det är inte bara en massa fjortisar som skär sig, det finns många, både tjejer och killar som skär sig eller på andra sätt skadar sig. Varför? För att det lättar. Det känns bättre en stund. Fysisk smärta över psykiskt. Jag vet själv. Det känns bättre en stund, det blir ett beroende. Bara för att slippa demonen i huvudet. Bara en liten stund. Bara en minut. Bara en sekund...

Men det var inte det som det här inlägget skulle handla om. Det vart en liten utstickare.
Jag har varit väldigt bitter en lång tid i mitt liv. Kännt att livet är så himla orättvisst och att ingen fattar. Men nu har jag fattat. äntligen. Nej, ingen kommer någonsin fatta. Ingen. Men det gör inte så himla mycket. För vad jag har börjat inse, som jag inte insett förut, är att även om de inte fattar så finns de där för mig - vilka? Jo, min underbara vänner såklart. Låter klyschigt, men det är så.

Jag har bestämt mig för att se allt från den ljusa sidan. Jag ska bli en positivist som jag så vackert berättade för Sara. Som en optimist, men med lite modifikationer. Jag ska verkligen försöka se det positiva. Men ni kanske får hjälpa mig i början. Man byggde inte kinesiska muren över natten (:

- And that's the way the cookie crumbles